Minnen
Jo, livet var verkligen annorlunda förr. Inramningen av vardagen skiljde sig så mycket mot det vi har idag.
Jag tänker på min älskade farmor.
Under den ryska tiden fanns det soldater som bodde i byn. De var krigsfångar och var alltså inte där frivilligt. En av dessa soldater gjorde en gästbok som ännu idag finns kvar i huset i Lumijoki där min släkt från pappas sida kommer ifrån. Namnet Lumijoki, bara det kunde ha varit taget ur en saga; Snöflod.
Jag tänker på att man under andra världskriget höll sig med gäss för att ha någon mat att ge sina många barn och om hur farmor fick se sig bestulen på två av de fyra gäss de hade. En man kom en dag med ett gevär och sköt två av gässen i bäcken varvid farmor sprang dit och bad mannen att inte ta hennes gäss som skulle föda hennes barn. Mannen tog fåglarna och slängde dem över sin axel och gick. Så var det förr.
Eller som när farfar (som jag själv aldrig träffat tyvärr) arbetade som mjölnare och de tyska soldaterna kom för att få sitt vete malet. Han malde vetet och en av sönerna som då var 6år fick gå med det färdig malda och fick i sin tur mat av de tyska soldaterna.
Om farfar har jag också hört att han var nära på att bli hängd. Det var visst några som fått för sig att farfar var kommunist och hade påbörjat processen att hänga honom men då kom hans husbonde förbi och talade om att "en sådan bra dräng kunde de inte hänga!"
Så var det förr.
Nu gnäller man för att tåget blir försenat eller det blir strömavbrott eller något annat som vi tycker att vi har all rätt till.
Det är bra att veta om sin och andras historia även om min egen historia fyller mig med vemod.
Jag tänker på de som fanns, som inte finns kvar. Jag tänker på vad mycket de som fanns innnan mig har kämpat för att jag ska ha det bra som jag har det nu. Tacksamhet är bara förnamnet på det jag känner för vad man i det lilla har åstadkommit. Jag vet inte om man alltid förstår i sin vardag hur mycket ens beslut kan betyda för framtiden inte bara för en själv utan även för de som kommer efter.
Jag tänker på min älskade farmor.
Under den ryska tiden fanns det soldater som bodde i byn. De var krigsfångar och var alltså inte där frivilligt. En av dessa soldater gjorde en gästbok som ännu idag finns kvar i huset i Lumijoki där min släkt från pappas sida kommer ifrån. Namnet Lumijoki, bara det kunde ha varit taget ur en saga; Snöflod.
Jag tänker på att man under andra världskriget höll sig med gäss för att ha någon mat att ge sina många barn och om hur farmor fick se sig bestulen på två av de fyra gäss de hade. En man kom en dag med ett gevär och sköt två av gässen i bäcken varvid farmor sprang dit och bad mannen att inte ta hennes gäss som skulle föda hennes barn. Mannen tog fåglarna och slängde dem över sin axel och gick. Så var det förr.
Eller som när farfar (som jag själv aldrig träffat tyvärr) arbetade som mjölnare och de tyska soldaterna kom för att få sitt vete malet. Han malde vetet och en av sönerna som då var 6år fick gå med det färdig malda och fick i sin tur mat av de tyska soldaterna.
Om farfar har jag också hört att han var nära på att bli hängd. Det var visst några som fått för sig att farfar var kommunist och hade påbörjat processen att hänga honom men då kom hans husbonde förbi och talade om att "en sådan bra dräng kunde de inte hänga!"
Så var det förr.
Nu gnäller man för att tåget blir försenat eller det blir strömavbrott eller något annat som vi tycker att vi har all rätt till.
Det är bra att veta om sin och andras historia även om min egen historia fyller mig med vemod.
Jag tänker på de som fanns, som inte finns kvar. Jag tänker på vad mycket de som fanns innnan mig har kämpat för att jag ska ha det bra som jag har det nu. Tacksamhet är bara förnamnet på det jag känner för vad man i det lilla har åstadkommit. Jag vet inte om man alltid förstår i sin vardag hur mycket ens beslut kan betyda för framtiden inte bara för en själv utan även för de som kommer efter.
Kommentarer
Trackback
