kukka

Vi är alla rädda ibland. Rädda för hav och mörker. Rädda för sjukdom och död. Rädda för höga höjder och spindlar. Men allra mest känns det som att vi är rädda för varandra.
"Nämen inte kan jag göra så här nu för tänkt om den och den får veta det!"
Dystra tankar. Ja, de kom till mig. Jag blev rädd när jag pratade med en 5-åring som talade om att "mamma slår mig". Jag blev rädd för det som jag såg framför mig.Jag blev rädd för att jag inte visste vad jag skulle säga och göra. Jag blev rädd för att barnet kanske var utsatt. Ja, det var det barnet sade, men han kanske menade på ett annat sätt? Jag kanske inte förstod rätt? "Det är bäst att inte göra för stor sak av sådant", var ett råd jag fick. Det är så vi tänker när vi är rädda. När vi är rädda för att själva hamna i "skottlinjen". Att någon ska bli arg, för att man gjort något fel. Anmält till soc. fast barnet bara menade "mamma blir arg på mig" och det inte finns något våld. Det kanske finns värre fall, jag borde kanske låta bli?
Jag har bestämt mig för att vara modig. Alltid. Lösa det som jag kan lösa. Rädd? Ja, jag tycker inte om att "råka illa ut" eller vara den som "gör fel". Men världen är grym där barn blir slagna.  
Jag ringde soc. i den kommun där detta gällde och sade precis som det var. Barnet sade si och så till mig, jag kan inte bedöma om det är sant. På soc. är de experter på sådana här fall. Jag lämnade den info jag hade.
Ingen stråkmusik spelade i bakgrunden, inga människor ställde sig upp en efter en i sådan där långsam "filmklappning" när detta var gjort. Jag har fortfarande ont i magen, för barnets skull (tänk om det är sant!) och för min egen (tänk om det inte är sant!) men jag gjorde det! Trots att jag var rädd.
Vi måste alla bli modigare.
Belöningen är att samhället kanske blir en bättre plats. Vi kan inte veta det med säkerhet. Vi har inga garantier. Ingen vacker musik i bakgrunden. Jag tror att det spelar roll att försöka. Att ha goda intentioner. Att försöka hjälpa.