kukka

Jag sitter här förskräckt och läser den ena nyheten efter den andra om hur barn far illa. Det är indragningar av ekonomiska medel till skolan, misshandel, barn som aldrig får en chans att bli vuxna.... Tårarna rinner inombord och bildar en klump i bröstet.
Själv hade jag dåligt samvete för att jag inte hittade min sons stövlar i morse nu när han ska åka på utflykt med sin klass. Jag kände mig som en slarv mamma när sonen får gå hela dagen med sina innegympa skor!
Men om man måste välja- vilket man kanske inte måste,men- jag är hellre lite slarvig men älskar mina barn mer än mig själv, mer än någon eller något på denna jord. Jag ser hellre att de vet att de är älskade och att jag gör allt för att de ska bli hela vuxna. Jag tror inte att min son får men av att gå i sina innegympaskor idag men kravet av att vara perfekt mamma kan göra att man tror det för en sekund, innan man läser och kommer på att det finns barn som inte har någon som månar om de, ingen som älskar och vägleder. Det är då jag gråter, för jag vet inte vad jag göra för alla de som inte har någon att älska?